Föräldrar – spelande är nyckeln till framgång

Av Måns Jonasson den 28 februari, 2014

Är dataspel för barn bra eller dåliga? Debatten har redan böljat fram och tillbaka på nätet, men få verkar ha läst vad moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé egentligen ville få sagt.

Foto från ett av våra tidigare Barnhack.

Precis som de flesta andra som kritiserat Tobé efter debattartiklen ser jag dataspelen som en fantastisk möjlighet för barn att göra lärandet bättre, smartare och inte minst roligare.

På Internetdagarna i höstas stod Jane McGonigal som keynotetalare och förklarade varför spelandet är nyckeln till framgång för våra unga. Det är sevärt.

Krakout.

Mina barn älskar dataspel lika mycket som jag gjorde när jag var ung. Fast det är nog inte riktigt sant – de älskar dem ännu mer. Spelen är roligare, bättre och snyggare i dag än de var när jag var liten. På den tiden var vi svältfödda på interaktiv underhållning och dåtidens maxade spelupplevelse var Krakout på en Commodore 64.

Vi samlades hemma hos mig så fort skolan var slut för att otåligt vänta medan spelet laddades in från kassett, och turades sen om att spela, i timtal. Läxor? De struntade vi i, eller gjorde senare, i bästa fall. Spelet var roligare, och fick all vår uppmärksamhet helt enkelt för att det förtjänade den.

Det fanns dock ett slags naturligt stopp. Jag minns hur jag fick nog av spel efter några (okej då, många) timmar och självmant stängde av C64:an för att lyssna på musik eller läsa en bok eller vad jag nu gjorde annars. Spelen var roliga, men inte så roliga att de aldrig blev tråkiga i längden.

Men i dag innehåller spelen hela världar, sociala element och nätverkande – faktorer som gör att spelen faktiskt kan ta över stora delar av livet. Det här är skrämmande för många föräldrar som inte riktigt förstår eller kanske inte delar förtjusningen för nätet och datorer med sina barn. Den rädslan måste vi kunna förstå, även om det är roligt att göra som Sydsvenskan har gjort, att likställa dagens ”dataspelselände” med 70-talets skräck för videovåld eller 50-talets oro för att rockmusiken skulle fördärva ungdomen.

Vi kan alltså låta barnen spela i lugn och ro, men samtidigt inte blunda för att spelandet, precis som TV-tittande, eller för den delen idrottande eller bokläsande kan vara något som för en del barn tar över och blir ett problem. Det är här som Tobé faktiskt har en poäng. Jag vet att mina egna barn knappast skulle ha läst en enda bok eller byggt en enda plusplusgubbe om det inte vore för att vi satt stopp för spelandet när vi tyckt att det är dags att göra något annat. Och en del barn ägnar kanske för mycket tid åt spelande, och för lite tid åt att studera.

Så roligt är det nämligen att spela, och precis som när jag var tretton och satt framför Krakout så behövs vuxenrollen ibland, någon som kan säga till att ”nu räcker det väl, ska du inte göra nåt annat ett tag?”. Och ja, kanske till och med läxan borde göras, om vi menar allvar med att vi vill att våra barns skolresultat ska förbättras.

Till de föräldrar som är oroliga för sina barns spelande skulle jag vilja ge en lugnande klapp på axeln. Det ordnar sig med allra största sannolikhet, och all denna speltid kan faktiskt leda till att ditt barn blir bättre på engelska, problemlösning och öga-hand-koordination, egenskaper som alla kommer att vara extremt värdefulla i samhället i framtiden. Och om du vill att ditt barn ska få ännu mer användning av sin kärlek till spelen skulle jag vilja tipsa om spelprogrammering.

Jag håller regelbundet Barnhack här på Internetstiftelsen, tillfällen då barn får ta sin passion för spelandet och ta kontrollen över datorn. Ännu bättre är om du vill göra det tillsammans med ditt barn – läs vår guide Barnhack och sätt dig och gör de första övningarna i min Scratch-skola så känner du dig helt säkert snart lugnare och gladare, och kan lära dig att se ditt barns omättliga hunger för spelande som något positivt, en kraft som kan användas för att bygga en bättre framtid