Behövs public service på internet?

Av Måns Jonasson den 10 september, 2015

En diskussion på en mejlinglista fick mig att börja fundera på public service framtid på nätet. I Sverige har vi en gammal tradition av public service inom radio- och tevemedierna. Sveriges Radio grundades redan 1925 och Sveriges Television 1979 då televisionen knoppades av från SR.

SVT:s tidigare VD Eva Hamilton på Internetdagarna 2011.

Public service som idé, att genom statlig kontroll ge allmänheten en ”särskild sorts berikande programutbud”, är rotad i folkbildningssamhället, där det offentliga tillgodoser allas behov av information, kultur och fortbildning. Det syns kanske tydligaste genom Utbildningsradion, där inte bara skolväsendet utan alla svenskar får tillgång till gratis fortbildningsmaterial. Men ”gratis” är ju en sanning med modifikation förstås. Public service finansieras både genom skattsedeln och genom en licensavgift, den är på sistone under intensiv debatt, men det är ett annat blogginlägg.

Viljan fanns

När webben kom tog det lång tid för våra statliga bolag att ge sig ut på nätet. Länge såg SVT ganska styvmoderligt på nätets möjligheter och behandlade det som en experimentverkstad, vilket det väl också ska erkännas att det till stor del var. År 1995 visar Rapport stolt upp att man kan se programmet på ”datanätet internet”, och även om tekniken inte alls var redo fanns experimentlustan där, och viljan att nå ut till nätet.

Idag har SVT och SR tagit klivet fullt ut på internet och har fantastiska playtjänster för sina program, och väl utbyggda webbplatser med nyheter och redaktionellt material. Men samtidigt har debatten väckts om de digitala satsningarna innebär otillbörlig konkurrens med privata satsningar. Man har därför infört att regeringen ska förhandspröva nya tjänster från public service-bolagen. Detta för att ha en spärr mot att bolagen springer iväg och gör det svårt eller omöjligt för privata bolag att bygga tjänster inom samma område. SVT tycker, föga förvånande, att förhandsprövningen inte ska skärpas.

Tidens anda

Det här fick mig att fundera på public service ur ett större perspektiv. Tidens anda gjorde att vi fick public service i radio och på teve, men vi har inga public service-tidningar. Man skulle ju kunna tänka sig att det fanns ett statligt public servicebolag som gav ut en dagstidning över hela landet. Eller ett statligt månadsmagasin. Låter det främmande och kanske lite obehagligt? Troligen i så fall bara på grund av ovana. Vad skulle skilja detta från public service i etermedierna?

Och på nätet. Varför skulle vi inte kunna ha public service på internet? I en framtid när linjär programmering av teve- och radioprogram inte längre har en publik kanske SR och SVT helt får övergå till att publicera sitt innehåll över internet, antingen via sina egna playtjänster, eller varför inte på YouTube eller andra befintliga distributionskanaler?

Andra distributionskanaler

Ja, YouTube. Även om public service nu har anammat internet verkar det fortfarande vara ett känsligt kapitel för SVT:s jurister. Av rättighetsskäl ligger programmen på SVT Play bara uppe ett visst antal dagar innan de tas ner igen. Sveriges Radios populära sommarprat ligger uppe längre, men då utan den så viktiga musiken som är en integrerad del av innehållet. Om public service ska kunna överleva digitalt måste man klara av att släppa sargen och börja publicera mer innehåll där publiken finns. Idag är det YouTube, imorgon kanske någon annan tjänst, men tänk så mycket pengar public service skulle kunna spara om de inte behövde skapa och underhålla sina egna distributionskanaler? SR skulle kunna lägga upp allt sitt innehåll på Spotify och Soundcloud, och SVT skulle kunna köra YouTube och Vimeo, till exempel. Det vore public service på internet på riktigt! Här finns så klart mängder av juridiska hinder och fallgropar som är avgrundsdjupa, men det måste lösas.

Alternativa medier

Svensken Felix ”Pewdipie” Kjellberg är världens största YouTube-profil, med 39 miljoner prenumeranter. Hans klipp gör ont i kroppen att se, så uselt tycker jag att det är, men han har snart hundra gånger fler tittare än SVT. Hans målgrupp är visserligen internationell, men frågan är om inte Pewdipie redan har hundra gånger fler tittare bland svenska ungdomar än SVT. Detta borde hålla SVT:s ledning vakna på nätterna.

Det svenska internet idag håller på att förvandlas till ett svart hål för journalistiken. I takt med att allt fler redaktioner säger upp allt fler journalister när intäkterna tryter blir ”alternativa medier” mer och mer framgångsrika. Människor har svårt att skilja falska nyheter och fakta från riktiga, och internet som kanal är extremt effektiv när det gäller att låta alla uttrycka sig på samma villkor. Detta är i sig något väldigt bra och demokratiskt, men det ställer kanske också högre krav på journalistisk integritet och källkritik bland de som vi väljer att sålla i informationen åt oss.

Dränerad på nyheter

För att svara på frågan i rubriken då: Ja, jag tycker att public service behövs på internet. Jag tillbringar rätt mycket tid i USA och ser hur ett land utan fungerande public service i teve och radio blir dränerat på nyheter, kultur, fakta och samhällsreportage. Det finns självklart fantastiska program som görs av privata bolag, särskilt på tevesidan, men de är försvinnande få som innehåller nyheter, kultur, fakta och samhällsreportage. Det är helt enkelt ingen kioskvältare att göra sändningar som innehåller opera, debatter, nyheter på minoritetsspråk eller tusen andra saker. Om det inte går att sälja annonser blir det heller inte gjort. Därför behövs public service nu och i framtiden, även på internet.