Scenarier

Här kommer du att träffa familjen Andersen och deras vänner. Tillsammans hjälper de oss att få inblick i många olika situationer där digitalt självförsvar är viktigt, ibland till och med essentiellt.

Mamma Jessica Motobo

Mamma Jessica är statsvetare och jobbar på SIDA med utvecklingsfrågor och bistånd. Hon är medlem i fackförbundet ST. I sitt arbete möter Jessica många olika människor och hon reser ständigt kors och tvärs i världen, inte minst till Afrika. Större delen av hennes släkt bor också i Uganda.

En dag råkar Jessica av en slump märka att pengar som är öronmärkta till bistånd i Sydsudan har gått till att betala privata utgifter som inte har något med biståndsarbetet att göra. Nu vill hon uppmärksamma en journalist hon är bekant med på detta, men hon är osäker på hur hon ska göra för att inte röja sig själv på kuppen. Hon vill absolut vara anonym som uppgiftslämnare, inte bara när det gäller gentemot sin arbetsgivare, men även i kontakten med journalisten.

Efter att ha läst den här skriften som du läser nu, och andra guider på nätet, går hon till väga på följande sätt.

  1. För Jessica är anonymiteten allra viktigast, och därefter att filerna inte hamnar i orätta händer. Hon försökte lära sig PGP, för att kunna skicka filer krypterat med e-post, men tyckte det var för svårt och ohanterligt. Därför valde hon att fysiskt skicka filerna till en journalist.
  2. Eftersom Jessica arbetar med Sydsudan har hon redan tillgång till filerna som hon vill skicka. De finns på hennes jobbdator.
  3. Hon funderar på huruvida filerna kan spåras tillbaka till henne. Men eftersom Jessica vet att flera andra på arbetsplatsen har tillgång till exakt samma filer känner hon sig trygg med att lämna dem vidare. Det skulle vara svårt att spåra dem till just henne.
  4. För att kunna flytta filerna säkert krypterar Jessica ett usb-minne, så att det bara kan öppnas med ett lösenord. Hon krypterar det hemma på sin privata dator för att inte väcka uppmärksamhet.
  5. På arbetsplatsen städar Jessica filernas egenskaper så att det inte direkt framgår vem som skapat dem och sist sparade versionerna. Hon gör det med program som tar bort meta-data och som hon laddat ned på nätet. Om Jessica misstänker att det går att spåra via kontorsnätverket vilka filer hon kopierar över till usb-stickan, skapar hon helt nya versioner som hon döper om till intetsägande filnamn. Sedan kopierar hon de känsliga dokumenten till usb-stickan. Nu vet hon att de ligger säkert, och att även om hon förlorar usb-minnet kan ingen annan än hon läsa dem.
  6. Efter jobbet tar Jessica på sig handskar, går till Ica och köper ett kuvert och frimärken. Hon skriver journalistens namn och adress på kuvertet, lägger i usb-minnet och postar det. Utan att ta av sig handskarna. Hon har även torkat av usb-stickan ordentligt så att inga spår av henne finns där.
  7. På sin privata dator, som hon själv köpt och installerat, installerar Jessica programvaran TOR som hjälper henne att surfa anonymt.
  8. När hon kan surfa med hjälp av TOR registrerar hon en helt ny e-postadress, med ett namn som inte är hennes.
  9. Genom den nya e-postadressen skickar hon ett e-postmeddelande till journalisten, och beskriver vad hon har hittat. Hon ger honom också lösenordet till det krypterade USB-minne som han kommer få på posten. Hon är noga med att inte avslöja några detaljer om sig själv.
  10. Efter några dagar kopplar Jessica återigen upp sig via TOR och loggar in på sin hemliga e-postadress. Hon har fått svar av journalisten, som kommer med följdfrågor. Hon svarar, och efter några e-postmeddelanden fram och tillbaka har journalisten allt han behöver, och publicerar ett reportage om bidragsfusket i Sydsudan.

Pappa Pelle Andersen

Pappa Pelle är lärare i samhällskunskap, arbetar på Tvärforsskolan och är medlem i Lärarförbundet. Pelle är mentor för en klass på 30 elever och ansvarar dessutom för en lokal tennisklubb för gymnasieelever.

Pelle får höra av flera elever att rektorn på skolan fällt kränkande och rasistiska kommentarer och dessutom tagit hem flera surfplattor som skulle användas i skolan. Pelle tänker att lokaltidningen nog skulle vilja veta om det, men han vet inte riktigt hur kan ska bära sig åt och eftersom skolan inte är kommunal oroar han sig för att skolan ska ta reda på vem som berättat om detta. Hans dator tillhör dessutom arbetsgivaren, vilket oroar honom. Om han installerar ny programvara för att exempelvis surfa anonymt finns det risk att skolans IT-avdelning kan se det.

  1. För Pelle är det viktigaste att vara anonym. Han bedömer att informationen han vill lämna vidare inte är känslig för andra än rektorn på skolan. Det viktigaste är att ingen kan få reda att det är Pelle som talat om det för lokaltidningen.
  2. Pelle läser på, och inser snabbt att han inte kan ta kontakt med någon om detta känsliga ämne från sin jobbdator. Han väljer därför att besöka ett bibliotek som har allmänna datorer som alla får använda.
  3. Pelle vill använda verktyget TOR för att vara säker på att vara anonym, och laddar ned det på bibliotekets dator. Eftersom TOR inte behöver installeras på datorn är han igång på ett kick, och inom några minuter surfar han anonymt på nätet.
  4. Sedan registrerar Pelle en ny e-postadress på Gmail, med ett påhittat namn. Från det e-postkontot skickar han ett meddelande till lokaltidningens redaktion, där han berättar om vad han hört och sett. Han är noga med att inte lämna vidare detaljer som skulle kunna avslöja honom som källa.
  5. Efter några dagar går Pelle tillbaka till biblioteket, använder TOR och loggar in på sin fejkade e-postadress. Han har fått svar av journalisten, som undrar om Pelle kan ge en kommentar.
  6. Pelle funderar igenom huruvida en kommentar från honom skulle kunna avslöja honom. Men eftersom skolan har närmare 50 lärare bedömer han risken som liten, och e-postar därför tillbaka en kommentar.
  7. Lokaltidningen uppmärksammar problemet. Pelle är nöjd och känner sig säker på att ingen kan bevisa att det var han som tipsade tidningen.

Dotter Anna Andersen

Dottern Anna är läkarstudent och arbetar som AT-läkare på det stora sjukhuset i staden. Hon är medlem i Vårdförbundet. På fritiden reser Anna mycket och hon är dessutom aktiv i sociala medier. Anna tycker att det slarvas alldeles för mycket med patienterna på sjukhuset, trots alla regler. Hon funderar nu på hur hon ska kunna slå larm om detta utan att det spåras tillbaka till henne.

  1. Anna funderar på huruvida hon bör kontakta en journalist digitalt eller om hon ska ringa personen. Vid närmare eftertanke tycker hon att ett samtal vore bäst, för att kunna svara på följdfrågor om journalisten undrar något. Då slipper hon hålla på med en massa tekniska lösningar.
  2. Anna vill absolut inte kunna bli spårad, och vill därför inte ringa från sitt eget mobilnummer. Hon vill heller inte använda ett telefonnummer som kan spåras till någon familjemedlem eller vän.
  3. Anna köper en billig mobil kontant i en affär och ett kontantkort, och med detta ringer hon upp journalisten. Hon ringer inte hemifrån utan från en plats som inte förknippas med henne.
  4. Anna pratar med journalisten, som efter samtalen fått all information hen behöver. Efter samtalet förstör Anna både den billiga mobilen och kontantkortet och kastar skrotet i en kommunal soptunna. Därmed skulle det vara väldigt svårt att spåra samtalet till just henne.

Kusinen Yasmine

Yasmine är dotter till Pelles syster. I år sommarjobbar hon för första gången på ett café, men hon har sett att löner inte betalas ut som de ska. En del får ingen lön alls, andra har betalats svart och dessutom slarvas det med hygienen. Hon har tagit några bilder med sin mobiltelefon och vill föra dem vidare, men hon har hört att bilder kan spåras och vill inte att arbetsgivaren får reda på att det är hon som tagit dem så att hon kan få sparken.

  1. Yasmine läser på om bilder, och förstår att det farliga med bilder från mobiltelefonen är att de innehåller massor av metadata – information om var, hur, och när bilden togs. Yasmine ser att bilderna hon tagit innehåller tidsangivelser om när de togs, vilket skulle avslöja henne om informationen kom i orätta händer.
  2. Yasmine inser att hon måste ”tvätta” bilderna från metadata, och läser på internet om hur det fungerar. På så sätt lyckas hon ta bort tider och datumet från bilderna, och känner sig trygg med att skicka dem vidare.
  3. Yasmine ringer upp en journalist från sin privata mobiltelefon, och ber om ett möte. På så sätt slipper hon skicka bilderna i ett e-postmeddelande, eftersom hon inte vet hur säkert det blir.
  4. Då Yasmine träffar journalisten berättar hon om problemen på caféet, och ger honom bilderna på en usb-sticka.