Hur pratar vi med unga om nätet?

Den här guiden publicerades 2014. Mer och nyare information om barn och ungas digitala liv för dig som är förälder finns på Internetstiftelsens folkbildningssida internetkunskap.se och i den här artikeln.

Barn och unga som är utsatta för mobbning i skolan drar sig ofta för att berätta för någon vuxen. Detsamma gäller för mobbning som sker på nätet. Enligt Bris och Internetstiftelsens enkät på nätet skulle 59 procent inte berätta för en vuxen om de blev taskigt behandlade på nätet. Några anledningar som de uppgav var att de tyckte det var pinsamt, att de inte hade någon vuxen att berätta för, att det bara skulle leda till att de inte fick vara på internet eller att de kände att en vuxen ändå inte skulle kunna göra något för att hjälpa.

Det finns en skamkänsla i att vara utsatt för mobbning, oavsett i vilket forum den förekommer. För att som vuxen kunna vara ett bra stöd om någon har råkat illa ut är det viktigt att lyssna, vara tillgänglig och icke-dömande om barn och unga bestämmer sig för att berätta. Det kan också vara bra att förtydliga för barn som blir utsatta att det inte är deras eget fel, att de inte har skulden, utan att det är mobbarna som gör fel.

tipsRöster från Bris.se

Vad skulle du vilja att vuxna visste om nätet och det som du gör där?

”Att det inte är så farligt som man kan tro, så länge man har lite vett så händer inget.”

”Jag skulle vilja att de vet om hur mycket mobbning som faktiskt pågår där. Det är mycket mer än vad man faktiskt tror.”

”Att alla inte är idioter och pedofiler, det finns massor med underbara människor där ute som jag har lärt känna!”

”Att det är kul och man får nya kompisar. ” ”Att vi är mer medvetna än vad ni tror.”

”Att jag sköter mig antagligen bättre än vad de tror.”

”Jag vill inte att vuxna lägger sig i mitt ’internetliv’, det är en grej som jag vill ha för mig själv.”

”Jag skulle vilja att de såg kommentarer och liknande som jag skickar och får.”

”Att ungdomar kan bli lätt påverkade av det dom ser på internet som till exempel ätstörningar, självskadebeteende.”

”Jag gillar att nätet är lite mitt eget på något sätt, fast det är väl bra om föräldrarna känner till några sidor som barnen är inne på.”

Nyfikenhet

En del vuxna som hör av sig till Bris upplever att det finns en teknisk barriär som gör att det är svårare att prata med barn och unga om det som händer på nätet. De känner sig kanske lite korkade som inte har koll på den senaste tekniken i form av alla appar, hemsidor och spel. Och visst, ska du försöka hacka dig förbi lösenord och andra säkerhetsspärrar är det svårt – men det ska du inte. Som vuxen ska du inte se och ta del av allt som barn och unga skriver och säger till varandra över nätet. Precis som att du inte vet vad de pratar med varandra om när du inte är där. Med det sagt är det genom närvaro och genom att visa intresse som du bygger upp ett förtroende som förhoppningsvis gör att den som råkar illa ut vill vända sig till dig som vuxen för hjälp.

För att få igång den där dialogen där du som vuxen signalerar att du bryr dig och att du är nyfiken kan du helt enkelt börja ställa frågor. Fråga vad de tycker om att göra på nätet, om de har några favoritspel eller någon favoritvideo. Be dem visa i så fall! Fråga också vad de skulle göra om någon kompis blev taskigt behandlad på nätet och vad de själva skulle göra om någon skrev något taskigt till dem.

tipsRöster från Bris.se

Skulle du berätta för en vuxen om du blev taskigt behandlad på nätet? De som svarade nej motiverade med:

”För att det är på nätet, det spelar liksom ingen roll. Om man känner sig taskigt behandlad på nätet, jaha, stäng ner datorn då!”

”Jag vet inte vem jag skulle berätta det för. Och vad skulle de göra åt saken?”

”För att alla vuxna dömer och vuxna är allmänt jobbiga.”

”För att då skulle de säkert inte låta mig vara på nätet mer, eller övervaka mig mer, då de skulle bli rädda att jag råkade illa ut mer på nätet.”

”För det känns jobbigt och pinsamt...”

”För att mina föräldrar inte vill att jag ska ha sociala medier eller vara medlem på olika spel när jag ’bara’ är 13. Så då kan jag inte säga till.”

"För att vuxna inte förstår... Och man vill inte att vuxna ska tro att man är dum i huvudet, för oftast så känns det som ens eget fel om nåt har hänt."

"Vuxna säger alltid ’bry dig inte om dom’, dom tar det inte på allvar. Medan om en vuxen blir kränkt på nätet blir det värsta grejen. För att det är en vuxen...”

”För att mina föräldrar inte vet att jag spelar det spelet som det har hänt på. Dom kanske blir arga för att jag spelar det utan att jag har frågat...”

”För dom fattar inte. Och de skulle bara bli värre."

Närvaro

Men hur närvarande ska man egentligen vara på nätet som vuxen? Ska man vara kompis med sina barn och sina elever på sociala nätverk? Ska man följa dem på Instagram? Varje relation mellan ett barn och en vuxen är unik och det finns inga generella svar, svaret är i stället att det beror på. Vad gäller vuxnas faktiska närvaro på till exempel sociala forum på nätet är det viktigt att ha en öppen dialog om vad det innebär.

Den som lägger sin dagbok uppslagen på köksbordet får kanske räkna med att det medför en större risk för att någon tjuvläser. Detsamma gäller öppna profiler på sociala forum. Det som är öppet och tillgängligt får barn och unga själva ta ansvar för. Det betyder däremot inte att det är fritt fram att snoka och rota. Jämför med att man knackar på innan man går in i någon annans rum; en olåst dörr betyder inte det att det är fritt fram. Som vuxen är det bra att påminna sig om att samma respekt för barn och ungas integritet gäller på nätet som i andra sammanhang, offline.

Lyssna – bestraffa inte

Många barn som hör av sig till Bris är rädda för att de ska bli ifråntagna tillgången till nätet om de berättar för någon vuxen att de har råkat illa ut på internet. Som vuxen är det därför viktigt att inte vara dömande när man pratar med barn och unga om nätet. Den som känner att hen måste försvara sitt intresse för att vara på nätet, och kanske har tvingats argumentera väldigt starkt för att internet bara är bra, drar sig kanske för att berätta om det händer något obehagligt.

Att ta ifrån barn och unga tillgången till nätet är ofta ett försök att skydda dem eller att straffa dem. Det senare tenderar snarare att skada relationen till barnet, för även om det kanske fungerar på väldigt kort sikt bygger det ingen tillit, vilket är a och o om barnet ska våga vända sig till den vuxne om hen blir illa behandlad. Att begränsa tillgången genom att beslagta telefoner och datorer i tron att det skyddar dem är också många gånger lönlöst. Det är trots allt inte datorn som bråkar utan de människor man kommunicerar med genom datorn. Och kom ihåg att den som blir fråntagen sin telefon blir kanske inte bara befriad från mobbare, utan också fråntagen sitt enda sätt att kommunicera med sina vänner.

Satsa i stället på att vara öppen och ställa mycket frågor, för att försöka få en bild av vad de gör och för att visa dem att du är nyfiken och vill veta, både när det handlar om positiva och negativa upplevelser. I grund och botten handlar det om att ha ett öppet samtal om de saker i livet som kan vara jobbiga, oavsett om det handlar om något som pågår på nätet eller någon annanstans. Kommer det fram att det är något som är jobbigt har man rätt att få hjälp.

Tillgänglighet och vuxenansvar

Att bygga en nära relation med unga människor, samtidigt som man vill ge dem eget utrymme, är såklart lättare sagt än gjort. När det handlar om tonåringar handlar det mycket om att visa att man är tillgänglig. Som förälder är du kanske jättetrött och på väg att gå och lägga dig, men om det är då ditt barn bestämmer sig för att öppna upp och berätta – ta chansen!

När barn och unga berättar att de har varit med om något eller att det är någon som är taskig eller mobbar dem, är det viktigt att ta det på allvar, oavsett om det har skett online eller offline. Bekräfta barnets känslor och prata om hur ni ska göra. Kanske kan ni pröva att blockera personen som är elak och se vad som händer? Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att man som vuxen ibland måste fatta beslut om att anmäla en hemsida eller kontakta skolan. Men involvera hela tiden barnet och berätta varför du tänker och agerar som du gör. Att ta sitt vuxenansvar handlar om att avlasta barnet. Om man som vuxen i sin tur behöver avlastning finns det hjälp att få, något som vi skriver mer om i kapitel 7.

Att inte underskatta barn och unga

De flesta barn och unga som hör av sig till Bris är väl medvetna om vad det finns för risker med nätet. Framför allt när det handlar om att kommunicera med människor som de inte känner. även när de råkar ut för något, till exempel att någon är elak mot dem, så har de egna idéer och strategier för hur de ska bära sig åt för att få ett stopp på det (mer om det i kapitel 5), något som många vuxna underskattar. På samma sätt är det inte ovanligt att vuxna underskattar barn och ungas vilja att berätta. Och när de unga förstår att de vuxna inte hänger med så förklarar de gärna. Det blir ett tillfälle för barn och unga att visa de vuxna vad de kan.

Skärmtid

Många vuxna som hör av sig till Bris, framför allt föräldrar, känner sig dåliga när deras barn spenderar mycket tid framför datorn. Som att de är dåliga föräldrar som inte har lyckats styra barnen bättre. Men vad är egentligen för mycket tid? Nätet är en del av vardagen och används till allt från att kommunicera med vänner, göra skolarbeten och spela spel till att söka information och få hjälp och stöd. Hur mycket tid som är för mycket går därför inte att säga säkert. Ett sätt att förhålla sig till skärmtiden är att i stället fundera på hur den påverkar resten av livet. När barn och unga börjar välja bort saker som de annars brukar tycka är roligt, slutar att träffa vänner eller kanske framför allt börjar missköta skolan – då börjar det bli ett bekymmer.

Att sitta mycket framför datorn, mobilen eller läsplattan är dessutom sällan att likställa med ett asocialt liv. Att umgås på nätet kan vara ett bra komplement till att träffas ansikte mot ansikte, men det kan också vara ett sätt att träna sin sociala förmåga för att sedan våga närma sig människor offline. Att få känna att det finns någon som lyssnar och förstår. Många barn och unga har ett väldigt aktivt socialt liv på nätet. De pratar med varandra, utbyter tankar och åsikter, skickar klipp till varandra som de kommenterar. Att kommunicera via nätet handlar sällan om att skicka ett meddelande och tålmodigt vänta på svar. Kommunikationen är snarare ett ständigt pågående flöde där många pratar med flera personer samtidigt under en lång tid.

Checklista! Att tänka på när du pratar med barn och unga om nätet

1.Lyssna och låt dem berätta! Barn vill oftare än vi tror berätta vad de gör och vad de funderar på. Ta chansen och lyssna när de bestämmer sig för att dela med sig.

2.Håll dig genuint öppen och nyfiken, försök att inte vara dömande.

3.Det är okej att du inte vet exakt hur det funkar med all teknik, kom ihåg att du vet hur människor fungerar och vet hur det känns när någon säger något taskigt. Det spelar mindre roll hur det har gått till.

4.Prata om vad som är bra och dåligt med nätet. Du kan till exempel fråga vad gör de gör om någon är taskig, eller om någon är taskig mot en kompis?

5.Hota aldrig med att ta ifrån dem tillgång till nätet. Det är kontraproduktivt och kan göra mer skada än nytta.

6.Ett bra sätt att visa intresse är att be barn och unga visa vad de gör på nätet, kanske vill de visa sina favoritklipp på Youtube eller vilka bloggar och spel de tycker om. Be dem berätta vad det är de tycker är roligt med nätet och förklara att du vill veta och att du vill förstå.