Att prata med unga om säkerhet på nätet

När Statens Medieråd frågar barn och unga hur mycket de pratar med vuxna som de bor med, om saker som de har gjort eller sett på internet, svarar omkring hälften av barnen mellan 9 och 16 år att de gör det ofta eller ibland.31 Det kan låta högt. Men det betyder också att nära hälften av barnen i åldersgruppen sällan eller aldrig pratar med vuxna i hemmet om det här. När vi frågade barn och unga i vår webbenkät om de skulle be en vuxen om råd om de var osäkra på om de skulle lägga upp något på nätet, svarade 69 procent nej. Bara tre av tio skulle alltså vända sig till en vuxen om de kände sig osäkra. Utan dialog om vad som händer online blir det svårt för oss vuxna att vägleda och stötta barn och unga så att de kan värna sin integritet och inte råka illa ut.

En del barn som hör av sig till Bris berättar att deras föräldrar är väldigt oroliga och att det är jobbigt. I de flesta fall går det att få barn och unga att förstå att vuxna i deras närhet är oroliga, även om barnen själva tycker att det är onödigt och överdrivet. Kanske är det i sådana lägen bra att som vuxen förklara varför man oroar sig; nämligen för att man bryr sig. Att man gör det man gör av kärlek. Och att barnet kan lugna den där oron genom att berätta och förklara lite mer kring hur hen tänker.

Hur får man unga att prata med en? Dels handlar det såklart om att långsiktigt bygga upp en relation som bygger på ett ömsesidigt förtroende, men det handlar också om att ta chansen när den dyker upp. Gör det där och då när det är aktuellt. Har det hänt något, antingen i barnets liv, eller i det offentliga. Ta chansen! Ställ frågor och försök att öppna upp för en konversation om det som har hänt. Hur skulle det bli om du gjorde så där? Hur skulle din kompis göra? Hur skulle du kunna göra eller tänka? Försök att hjälpa barnet att se det ur olika perspektiv.

Ta Instagramfallet32 som exempel. När det hände var det ett utmärkt tillfälle att prata med barn och unga om vilka bilder de lägger upp på sig själva och varandra på nätet. Hur känns det om någon annan lägger upp en bild utan att man vet om det? Hur mycket tänker man efter innan man skriver saker om andra människor online? Vilka konsekvenser kan det få? Det ska såklart poängteras att det som hände i Göteborg inte tillhör vanligheterna, men det finns säkerligen andra exempel från media och från vår vardag som kan föranleda en diskussion om gränser på nätet. Dock gäller det att försöka undvika att skrämmas. Då finns risken att de bara upplever att vi är rädda, gamla människor medan de själva inte alls upplever att livet på nätet är särskilt skrämmande. En balansgång som kanske är svårare än den låter, men med verkliga exempel blir det sannolikt lättare att inte överdriva och gå för långt.

Även i andra fall är det bra att använda sig av konkreta exempel. Som när man ska försöka förklara varför det är annorlunda att dela med sig av något online, jämfört med offline. För även om mycket är likt, i hur vi bör bete oss mot varandra och vad vi berättar för varandra, så finns det en stor skillnad när det gäller nätet; det du delar med dig av kan nå så oändligt många fler än du hade tänkt.

Ett sådant konkret exempel, förutom Instagramfallet, är PR-chefen ­Justine Sacco som fick hela sitt liv ställt på ända efter en tweet. Tweeten, som skickade strax innan hon klev på ett flyg till Kapstaden, löd ”Ska till Afrika. Hoppas jag inte får aids. Skoja bara. Jag är ju vit!”. När hon landade i Sydafrika hade den retweetats över 3 000 gånger och satt igång en hat- och kritikerstorm utan like. Strax därefter förlorade Justine Sacco jobbet och hela hennes liv förändrades. På grund av en tweet. Historien går att använda för att konkretisera vilka konsekvenser en till synes oskyldig handling kan få. Vem var det som gjorde fel? Var det rimligt att det fick sådana konsekvenser? Och vad landar diskussionen i? Att alla har ett ansvar. Vi har ett ansvar för vad vi skriver, vad vi delar och hur vi reagerar. Alla parter i historien om Justine Sacco agerar fel. I slutänden handlar det om vilket internet vi vill ha. Hur vill jag att det ska vara? Hur vill jag att det ska vara om jag delar saker? Om jag gör något fel, vad är rimliga konsekvenser? Var går gränsen?

Integritet handlar som bekant även om att skydda sina person­uppgifter för att undvika att bli utnyttjad och lurad. I en online-värld där vi gladeligen godkänner diverse användarvillkor utan att läsa dem för att få tillgång till ett forum, nätverk eller en funktion, är det lättare sagt än gjort. Att försöka ha lite koll på vad det är vi säger ja till skadar inte. För vår egen skull, men också för att lättare kunna vägleda barn och unga så att de inte får problem. På internetstiftelsen.se finns flera internetguider med enkla och konkreta tips på hur du skyddar dig och dina personuppgifter på nätet. Till exempel guiden ”It-säkerhet för privatpersoner – en introduktion”.

En sak som är viktig att komma ihåg i alla samtal med barn och unga om integritet är att det är olika för alla. Var gränsen går för mig behöver inte vara densamma som för dig. Det som en person känner sig väldigt bekväm med att dela kan någon annan känna sig väldigt obekväm med. Det är också därför det är så viktigt att vi inte bara värnar vår egen integritet på nätet, utan även andras, till exempel när vi lägger upp bilder på andra än oss själva.

Viktigt! Motverka nätmobbning.

När internet blir en plattform för kränkningar och mobbning är det lätt att som vuxen känna sig bortkollrad bland alla forum och sociala appar. Guiden ”Motverka nätmobbning” vänder sig till dig som undrar vad du ska tänka på när du pratar med barn och unga om nätet, vad du kan göra om du får reda på att någon råkat illa ut, eller om någon behandlar andra illa på internet. Guiden, som är ett samarbete med Bris, riktar sig till vuxna i barns närhet och handlar i huvudsak om barn i åldrarna 10 till 16 år. Du finner ”Motverka nätmobbning” på: ­internetstiftelsen.se